Briljanta insatser i stundtals suddigt verk

Det är, tyvärr, inte så ofta som nyskrivna operor ser dagens ljus på operascenerna runt om i världen. FAKTA Opera The Elephant man
Norrlandsoperan
Musik: Carl Unander–Scharin
Libretto: Michael Williams
Regi: Keith Turnbull
Dirigent: Mats Rondin
I rollerna: Håkan Starkenberg, Karl Rombo, Mats Persson, Susanna Levonen, Peter Kajlinger med fler. Den kreativa process som krävs i framtagandet av en ny opera är resurskrävande på alla plan och då är det lätt att hålla sig till befintlig repertoar. Säkra kort som exempelvis Carmen och Trollflöjten spelas desto mer i allehanda uppsättningar. Med The Elephant man bidrar dock Norrlandsoperan med ett nytt verk till operahistorien. Norrlandsoperans chef Kjell Englund sammanfattar satsningen: "Att göra nya verk är som att ge sig ut på en resa där slutdestinationen ännu inte är upptäckt." När Norrlandsoperans ridå går upp befinner vi oss i 1880-talets Whitechapel i London. Här lever John Merrick, som på grund av sin deformerade kropp och överdimensionerade huvud även kallas Elefantmannen. Hans elaka styvmor tvingar honom, som ung pojke, att sälja sybehör på gatorna och när hans sjukdom utvecklats som vuxen hamnar han i händerna på Freak Show- ägaren Tom Barker som tjänar pengar på honom som attraktionen The Elephant man. Elefantmannen, som träffsäkert görs av tenoren Håkan Starkenberg, har ett yttre handikapp men ett kärleksfullt inre. När detta utsatta, utnyttjade "monster" i första akten uttrycker sin förtvivlan och längtan efter sin döda mor och efter att bli älskad griper han tag i hjärteroten. Det nyskapade elektroniska instrumentet Throat III, som skapats av tonsättaren Carl Unander-Scharin för att skildra Elefantmannens kroniska luftrörsproblem, hanteras briljant av Starkenberg och ger ytterligare dimension i hans sångarinsats. Jag undrar dock varför Elefantmannens lilla huvud är inlindat i ett mindre bandage när Elefantmannen faktiskt dog av att han vilade sitt överdimensionerade huvud på huvudkudden. Och när Elefantmannen mördar Jack the Ripper undrar man var regin tagit vägen för här saknas trovärdig dramatik i samspelet. En av anledningarna till att librettisten Michael Williams gick igång på att skriva Norrlandsoperans The Elephant man var den historiska upptäckten av att massmördaren Jack the Ripper levde samtidigt som Elefantmannen i Whitechapel. De övergavs av sina mammor, hade inga pappor närvarande och var besatta av kvinnor. Dock framträder bilden av Jack the Ripper och hans ondskefulla inre otydligt i Norrlandsoperans uppsättning. Och mötet mellan det onda och det goda monstret blir förvånansvärt suddigt. En alldeles lysande insats i den specialskrivna sopranrollen som den prostituerade Ginger, Jack the Rippers mest kända offer, gör Susanna Levonen. Hennes naturligt känslofyllda dagboksaria uttrycker en önskan om ett annat liv, men fattigdomen ger henne inget val. Susanna Levonens Ginger, med direkt tilltal, etsar sig fast och lyfter Norrlandsoperans The Elephant man rakt igenom. Lyfter gör även Carl Unander-Scharins nyskrivna musik där rytmik och harmonik har hämtats ur Music Hall traditionen, populär i England i slutet av 1800-talet, vilket skickligt bidrar till att gestalta människornas liv i verket. Här finns även inslag av 1880-talets industrialism och prostitution uttryckt i mekaniska klanger. Att skapa en ny opera är en krävande, kreativ process som ställer stora krav på alla inblandande. Norrlandsoperan lyckas med intentionen att skapa en historia om utanförskap, människans värde och vårt förhållande till det icke normala. Men librettisten Michael Williams skulle ha gjort som han ursprungligen tänkte, förlägga andra akten i samtiden för att på så sätt göra budskapet mer tydligt. 

Fotnot: The Elephant man spelas på Norrbottensteatern den 8 och 9 november.