Ytterligheter som fascinerar

Som två av naturens missfoster betecknas huvudpersonerna i Norrlandsoperans nya projekt, med den överdimensionerade titeln ”The elephant man. The terrible tale of the elephant man and Jack the ripper, two freaks of nature.” Den sydafrikanske librettisten Michael Williams låter två gestalter i det viktorianska London kontrastera varandra: en godhjärtad sjukling med missbildat yttre och en tvålfager hallick med deformerad själ. Elefantmannen Joseph Merrick är en historisk person med en genetisk sjukdom, vars öde grundligt har skildrats i talpjäs, film och opera. Jack uppskärarens verkliga identitet är däremot fortfarande osäker, men Williams har fastnat för alternativet Joe Silver. Den svenske tonsättaren Carl Unander-Scharin har här skapat sitt hittills mest omfattande operaverk. Han är även en skicklig tenorsångare, och föga överraskande är de två huvudrollerna skrivna för två tenorer. Håkan Starkenberg och Karl Rombo är utmärkta var och en på sitt sätt. Intensive Rombo porträtterar vällustigt sin obetalbart slemmige mördare. Återhållne Starkenberg är otroligt rörande som Elefantmannen och balanserar skickligt rollens inbyggda olägenheter. Han hämmas inte bara av kostymens omfångsrika vadderingar utan även av ett elektroniskt rösthjälpmedel som tonsättaren uppfunnit. Eller stjälpmedel? Det ger en knarrigt maskinell ton åt Starkenbergs stämma: irriterande till en början, sedan alltmer fascinerande. Elefantmannen är en entydigt god människa, mindre komplex än hans vanställda föregångare på scenen som Rigoletto, Quasimodo eller Fantomen på Operan. Även Jack uppskäraren har en otvetydig personlighet, en arketypiskt ondskefull gestalt, som lustfyllt sjunger om alla horor han mördat. Scenbilden består av en uppsättning skärmar, med vackra videoprojektioner i ständig rörelse. Och ungefär som scenografin är musiken omväxlande, vacker, men aningen stillastående ibland. Efter paus följs den accelererande konflikten dock av en starkare musikalisk laddning. Några music hall-nummer ger välbehövlig krydda, ungefär som när en emmafåtölj i röd sammet piggar upp som rekvisita. Partituret har en traditionell struktur, med regelrätta arior, duetter och ensembler. Det hela är påfallande sångbart, som förväntat hos den sjungande tonsättaren. Även barytonerna Mats Persson och Peter Kajlinger gör fina insatser i denna männens opera, säkert dirigerad av Mats Rondin. Enda kvinnorollen av betydelse är Susanna Levonens välsjungande Ginger, en rödhårig prostituerad som visar Joe Merrick den ömhet han längtar efter. Maria Sanner märks i en liten roll som medkännande aktris med formidabel Maggie Smith-textning. Som en spännande actionfilm slutar alltsammans med manlig tvekamp. Den praktfulla slutkören blir en hjärteknipande bön om en fredligare värld.