Första intryckets fånge

RECENSION/OPERA. På Norrlandsoperan möts den missbildade Elefantmannen och seriemördaren Jack the Ripper i en snabbfotad och händelserik opera i viktoriansk miljö. Tight och thrillerartat, men Elin Axelsson reagerar på kvinnosynen i The Elephant man. Tänk att aldrig få en andra chans att göra ett första intryck. Att alltid bestämmas utifrån den du ser ut att vara och inte den du är. Att som den mytomspunne Elefantmannen Joseph Merrick (1862-1890) vara fånge bakom sitt handikapp. I Carl Unander-Scharins och Michael Williams opera The Elephant Man på Norrlandsoperan är det just skildringen av Joseph Merricks utsatthet som är själva navet i berättelsen. Med absolut gehör fångar tenoren Håkan Starkenberg Merricks längtan efter närhet och sammanhang och bygger samtidigt en komplex bild av utanförskap som berör och engagerar. Den lilla, tighta ensemblen är alla överlag mycket duktiga skådespelare, Mats Persson har till exempel hittat ett smittande driv i sin entreprenör, cirkusföreståndaren Tom Barker. Även sceniskt imponerar The Elephant Man. Annsofie Nybergs korsettmidjor och cylinderhattar, tillsammans med suggestiva videoprojektioner, ramar effektivt in Elefantmannens 1800-tal i en draperad viktoriansk miljö som signalerar industrialism, urbanisering och nya pengar. I The Elephant man har Jack the Ripper skrivits in i berättelsen om Joseph Merrick. Ett lyckat grepp. Seriemördaren ger librettot en thrillerkänsla regissören Keith Turnbull förvaltar väl: The Elephant man är både snabbfotad och händelserik. Publikt är det mycket lättillgängligt; jag skulle inte alls bli förvånad om verket lever vidare och plockas upp av andra operahus internationellt. Potentialen finns: Carl Unander-Scharins musik har en melodisk och dramatisk ton som fungerar fint tillsammans med det rappa librettot. Kvällens främsta sånginsats står Susanna Levonen för. Hon sjunger med stor dramatisk spännvidd även om hennes Ginger är övertydligt storögd emellanåt. Här finns också föreställningens svaga punkt – i skildrandet av det kvinnliga är The Elephant Man i mångt och mycket en opera av män för män. Ginger är gråtmild och förutsägbar, ett kvinnligt våp vars huvudsakliga uppgift på scenen är objektets. En scenisk motpol för att ringa in mannen och manligheten. Där porträttet av Elefantmannen berör och känns äkta, bestäms Ginger utifrån den hon ser ut att vara och inte den hon är. I synen på kvinnan är gubbarna Unander-Scharin, Williams och Turnbull minst lika fördomsfulla som det 1800-tal som betalade för att se Merricks missbildningar. Elin Axelsson