Stillsamt vacker och mörk

Den på ytan fule, men med en god människas inre. Den som ser ut som folk gör mest, men med ett monster inom sig. I det viktorianska London, i de mörka kvarteren i Whitechapel, levde de samtidigt: den missbildade Joseph Merrick, Elefantmannen kallad, och Jack the Ripper. Här hittade Michael Williams en skarp kontrast att bygga ett libretto på åt Norrlandsoperan. I en effektfull scenografi, till stora delar skapad av projektioner som medger abstrakta färgutbrott men ändå aldrig lämnar den mörka, grå fulhet som denna tid människor levde i, byggs ett porträtt av en märklig människa: en som hatade sig själv för att andra hatade honom, som ändå tack vare sin fulhet väckte uppmärksamhet och ibland vänskap, men som ville ha kärlek och den måste vara blind: bara en blind kvinna kan se vem han verkligen är. I kostymen är det fullt påsläpp med färger, fantasi och godd-old-days-mode. Musiken känns från början alltför kärv och statisk, men Unander-Scharin vinner i längden. Snart sugs man in i den, blir ett med dess mörka, säregna ton och hör variationen. Till exempel är andra aktens ouvertyr, en tung och melodiös koral med rytmiska mellanlägg i brass och slagverk, mäktig och personlig; fint spelad av en maffig orkester kryddad med många blåsare. Citaten av bullrig och glad Music Hall-musik, denna tids melodi, får dels markera ytligheten i salongsvärlden, dels satirerna, som det finns ganska gott om i detta drama; inte minst belyses med vilken njutning folk frossar i detaljer vad gäller morden. Och det blir både absurt och vackert, nästan orientaliskt sparsmakat, när Susanna Levonen sjunger om den mördade Pollys och sitt eget liv framför en stiliserad jättemåne. Hon är tät och intensiv i stämman, stabil och utlevelsefull på scenen, och Karl Rombo, som spelar hennes hallick och den egentlige Ripper, blir trots sitt tilltalande utseende skrämmande när han hånfullt och förvridet sjunger nidvisor om kvinnor. Håkan Starkenberg, kostymerad till elefantiasis, genomlyser sin vanskapta figur med pojkaktigt ljus och tillit, förstärkt av hans ovanligt ljusa och mjuka tenor. Den gryende kärleken mellan honom och Levonens Ginger - en tvärt avbruten Skönheten-och-Odjuret-saga - värms av både musiken och tätheten i känsla. Men inte ens hon håller måttet i prövningens stund. Inte konstigt att Elefantmannen till slut inte orkar med världens fulhet utan flyr till barndomens fantasiland, bortom livet. Inte konstigt att Ginger grämer sig: hon mötte skönheten där hon minst anade det, men hon sprang sin väg. Upphovsmännen gnuggar ofta kontrasterna tätt mot varandra: till exempel kan en grupp ropa ut sin rädsla för det bestialiska monster som härjar i mörkret, med en motröst av kyrkfolk som sjunger psalmer eller Elefantmannen som allt tunnare hävdar att han är lycklig. Det blir komprimerat och minimalistiskt effektfullt. Kanske blir Elefantmannen stundtals lite för god; det är aldrig någon tvekan om hur budskapet lyder i den här operan. Men genomgoda litterära karaktärer hörde också 1800-talet till, och nog ger det utrymme för Turnbull, Unander-Scharin och Williams (tack vare textningen; akustiken bar inte alltid fram sången över orkestern) att skapa en känslostark opera, stillsamt vacker och mörk, med ett nät av relationer och en fullskalig ensemble på scenen. Och den ständigt närvarande frågan: Vem är det egentligen som utnyttjar vem?