Psykologisk thriller i Londons gränder

Work
The Elephant Man (2010-2012)
Publication
Västerbottens-Kuriren
Journalist
Bengt Hultman
Published
Norrlandsoperans The Elephant man är en kollektivets framgång. Verket klär av människan och visar hennes styrkor och svagheter samtidigt som den påmionner oss om vilak oerhörda livsöden som gömmer sig i utsatthetens tillvaro, skriver VK:s Bengt Hultman. Opera The Elephant man
Musik: Carl Unander-Scharin
Libretto: Michael Williams
Dirigent: Mats Rondin
Regi: Keith Turnbull
Kostymdesign: Annsofi Nyberg
Videodesign: Lene Juhl & Mark Viktov
Scenbild: Peter Öhgren
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Koreografi: Jo Leslie
Maskdesign: Anna Andersson
Medverkande: Håkan Starkenberg (Joseph Merrick), Karl Rombo (Joseph Silver), Mats Persson (Tom Barker m fl), Susanna Levonen (Ginger), Peter Kajlinger (Dr Treves), Maria Sanner (Dark Annie m fl), Lars Martinsson (Polis m fl), Albina Isufi (Long Liz/Stepmother), Heddie Färdig (Katie m fl), Jenny Hertzman (Polly/Princess Alexandra)
Norrlandsoperans Symfoniorkester
Teatern
Norrlandsoperan För att en librettist ska nappa på ett erbjudande eller ännu hellre en idé måste det finnas något mer i den föreslagna historien, som man känner sig vilja och kunna tillföra något till. Så var det nog för Michael Williams, vd för Cape Town Opera i Kapstaden, när han fick förfrågan om att skriva ett libretto om The Elephant man. Han fann också några spännande kopplingar i tid och rum till den i London härjande, beryktade Jack the Ripper – Jack uppskäraren. Två karaktärer där den ene är ett monster utanpå och den andra inuti. De var båda övergivna av sina mödrar, hade heller inga närvarande fäder och hela deras sociala situation tvingade dem till fattigdom, där de kom att leva i en besatthet av tanken på kärlek och vackra kvinnor. Med detta som utgångspunkt har sedan regissören, Keith Turnbull och tonsättaren Carl Unander-Scharin arbetat fram en föreställning som äger många dimensioner. Michael Williams har närmast detektivmässigt och pedantiskt försök knyta sitt libretto till historiens olika men också gemensamma motiv och orsakssammanhang. För mig ger The Elephant man upphov till flerdimensionella frågeställningar. Operans tio olika karaktärer skapar just den täthet i historien som bär den framåt. Att iscensätta The Elephant man är att fokusera på livet självt. Här återfinns den djupa sanningen om oss människor, som samtidigt är realistisk och skrämmande. Det blir en slags djupdykning i de mest svårtåtkomliga mänskliga gömmorna. I Norrlandsoperans uppsättning finns inga endimensionella gestalter utan individen kläs av och blir sårbar och visar sig vara mycket ömtålig. Regissören Keith Turnbull har låtit sångaktörerna finna egna passande karaktärer och här finns verkligen utrymme för komplexitet. Men han har också gett dem en frihet att söka sig fram för att på så vis ge publiken en möjlighet att se utanför det logiska och konsekventa. Det är en stark historia som berättas och Norrlandsoperan gör det med en finkänslighet likt en psykologisk thriller och med nyskapande videodesign av Lene Juhl & Mark Viktov i kombination med Annsofi Nybergs tidsenliga kostymer förs vi snabbt in London ökända kvarter, där också mord är vardagsmat. Scenografen Peter Öhgren formar ett avskalat, spartanskt sceneri med robusta enkla scenattribut. Här rullas sjukhussängar ut och in, likaså ett enkelt podium för att locka folk till Londons bästa Freak Show. På de delade kulisserna längs efter scenen projiceras bland annat mönster, vackra färgrörelser och mycket suggestivt det prefekt timade inslagen när man ser en styvmoders munrörelser ständigt tjatande på sin unga son att i folkvimlet försöka sälja sybehör för sin överlevnad – detta i ett Whitechapel vars invånare skriker av rädsla för honom. I detta kvarter, bland prostituerade, härjade också den jämnårige Jack the Ripper. Scenernas enkelhet leder fokus till de mänskliga ödena och Kevin Wyn-Jones suggestiva ljusdesign förstärker detta helhetsintryck. Samarbetet mellan librettisten och kompositören har varit intensivt och långvarigt. Text och musik ligger så tätt till varandra och stilistiskt är det en passande blandning av dels den Music Hall-tradition som var så populär i England i slutet av 1800-talet, där teatrarna utformades främst så att folk kunde konsumera mat och alkohol och röka tobak i salongen medan oftast fräck underhållning ägde rum, dels en mer dramatisk och poetisk ådra. I musiken hörs både rytmiska, fräcka melodier, liksom vackra skönt klingande harmonier. Utan ouvertyr för musiken oss snabbt in i handlingen. Det är ett utpräglat lagspel som sångensemblen levererar och få uppsättningar på Norrlandsoperan som jag lyssnat till – och det är de allra flesta – har så tydligt varit kollektivets framgång. Musikaliskt finns underbara solon, duetter och terzeter och vokala ensemblepartier. Men visst, några roller har mer intensiva ansatser. Ginger, som sjungs av Susanna Levonen är ett tydligt exempel på operakonstens förfining. Rollen är dessutom specialskriven för henne. Susanna Levonens vokala behärskning, hennes intensiva scennärvaro och fenomenala teknik är en av uppsättningens stora behållningar. Håkan Starkenberg i rollen som Joseph Merrick, Elefantmannen, har ett symbiotiskt sätt att kombinera en vanställds rörelser och den text han sjunger. Här är det inte enbart hans egen säkra tenorstämma och rollgestaltningen som är tydlig. Han antar ofta experimentella utmaningar, tycks till och med vara inspirerad av det, som här med hjälp av den specialkonstruerade handsken (The Throat III), med sensorer på fingrarna som möjliggör moduleringar och förvrängningar av rösten och han utnyttjar verkligen det musikaliska scenspråket föredömligt. Hallicken Joseph Silver formar Karl Rombo med auktoritet och Silvers egentliga avsikter blir naket avslöjat i slutet av operan. Rollen som Freak Show-ägaren Tom Barker sjungs av Mats Person, baryton med en härlig utstrålning och den mänsklige Dr Treves formar Peter Kajlinger till en läkare, som visar medkänsla för Elefantmannen och låter honom äntligen känna att han har ett eget hem på London Hospital. De prostituerade kvinnorna i operan, några brutalt mördade, med bland annat Maria Sanner som Dark Annie ger sina gedigna bidrag inte minst i vokala körpartier och sammansvetsar ett fungerande operalag. Unander-Scharins musik kräver precision, men det tyckte jag inte att Norrlandsoperans symfoniorkester lyckades med i alla lägen. Betydelsen av exakta pauseringar liksom en levande dynamik kräver lyhördhet. Här fanns några tydliga svackor som inte dirigenten Mats Rondin kunde kompensera , men det rättar nog till sig i kommande föreställningar. Verkets kontraster måste få sin motsvarighet i den musikaliska gestaltningen men det blev ändå tydligt här. Vad Norrlandsoperan gör i The Elephant Man är att avkläda människan och visa dennes svagheter och styrkor, samtidigt som den påminner oss om de oerhörda livsöden som ligger i utsatthet och marginalisering och ställer frågor. På vilka grunder värderar vi andra människor? Vilken roll måste människor med olikheter ”spela” för att bli accepterade, när alla ju borde få vara lika mycket värda a l l a dagar! Bengt Hultman