Elefantmannen på operan. Carl Unander-Scharins drama är mer än bara en otäck varieté

Work
The Elephant Man (2010-2012)
Publication
DN
Journalist
Johanna Paulsson
Published
Även nyskriven opera på svenska scener tenderar att ta fasta på historiska teman. Men Norrlandsoperans beställningsverk ”The elephant man”, som fick sitt uruppförande i lördags, bottnar ändå i något slags tidlöshet: tanken om inre och yttre skönhet, godhet och ondska, Dr Jekyll-dualismen i oss alla och den minimala acceptansen för det avvikande. Undertiteln ”The terrible tale of the elephant man and Jack the Ripper, two freaks of nature” är talande. Den sydafrikanske librettisten Michael Williams har flätat samman två makabra människoöden till en fabulerande helaftonsopera i två akter som utspelar sig i det viktorianska London. I stadsdelen Whitechapel levde den fysiskt missbildade Joseph Merrick, känd som Elefantmannen. Men också Joseph Silver, som av vissa pekats ut som seriemördaren Jack Uppskäraren. Man får vara medveten om att det är mytbildningen kring de båda männen som ligger till grund för operan, liksom att den lite otidsenliga otidsenligheten i texten (sjungs på engelska med svensk textning) delvis går att härleda till 1800-talspoesi. Men tonsättaren Carl Unander-Scharin har en oklanderlig förmåga att kombinera stilnivåer utan att det blir plumpt och lutar sig ledigt mot dåtidens populära Music hall-tradition. Mjukmodernism samsas med fabriksvisslande expressionism och en obduktionsrapport i vaudevilleversion. Men musiken har också en sorgset inkännande sirlighet med ovanlig instrumentering och närmast Wagnersk vågkraft i finalen. En specialskriven roll för hussopranen Susanna Levonen länkar samman de på olika sätt monstruösa männen; hennes Ginger är en aktningsfullt och lödigt porträtterad prostituerad i en opera där Karl Rombos sprättiga Joseph Silver sjunger spotskt om ”Eight little whores”. Tenoren Håkan Starkenberg gör en enastående rollprestation som framgångsrikt freak, extra effektfull tack vare en specialdesignad elektroniskt röstförvrängande handske – Throat III – som gör att han med rörelser kan få fram Elefantmannens deformerade stämma. För Unander-Scharin blir tekniken aldrig ett självändamål utan ett medel för gripande gestaltning. De tio sångarna (flera i dubbla roller) är välklingande över lag. Men att texten bitvis är svår att uppfatta kan knappast skyllas enbart på Norrlandsoperans solida symfoniorkester under ledning av Mats Rondin. Kanadensaren Keith Turnbulls regi håller samtidigt ihop det nummerartade upplägget som effektivt för berättandet framåt utan att det känns hafsigt. Scenografin är en syntes av såväl fladdrande ljusillusioner som smart videodesign, och de tidsenliga kostymerna känns, liksom helheten, gammalmodigt moderna. Sammantaget är ”The elephant man” inte bara ”en otäck varieté”, för att tala med Lars Martinssons pikanta polis- konstapel, utan också ett dramaturgiskt drivet (deckar)drama – väl värt en resa i jakten på nytänkande och tankeväckande operakonst.