Opera när den är som bäst

Är det någon operaföreställning som borde streamas och läggas ut på Youtube, så är det Ulrik Qvales uppsättning av Carl Unander-Scharins Tokfursten, baserad på Elgard Jonssons bok med samma titel. Operan är nämligen alldeles för viktig för att ses av enbart den publik, som ryms i Vattnäs konsertlada under de nu planerade föreställningarna. Visst kan opera vara lättsam underhållning för en allt köpstarkare borgarklass, som gärna vill låta sig strykas medhårs och njuter av lika delar rosévin och bel canto-arior. Men opera kan också, som i Tokfursten, gestalta själva grundvalarna för den mänskliga existensen. Om schizofreni är att totalt misslyckas med att existera, handlar schizofrenibehandling mer om att återupprätta en bas för människans existens än om att dosera elbehandlingar, insulinchocker eller neuroleptika. Det har hunnit gå nästan 20 år sedan operan Tokfursten hade sin urpremiär i Vadstena, med de då debuterande operasångarna Carolina Bengtsdotter-Ljung, Pers Anna Larsson och Göran Eliasson i ensemblen. Och det har gått nästan 30 år sedan Elgard Jonssons bok Tokfursten publicerades, ungefär samtidigt som Barbro Sandins Den zebrarandiga pudelkärnan kom ut. Båda böckerna handlar om Jonssons schizofrena psykos och om den psykoterapi som hjälpte honom ur psykosen. Det måste vara svårt att göra opera baserad på ett faktiskt skeende med verkliga personer, men Carl Unander-Scharin har på ett förtjänstfullt sätt tagit fasta mer på berättelsens innehåll i stort än på kontrollerbara smådetaljer. I den första akten gestaltas det psykotiska sammanbrottet och ankomsten till mentalsjukhusets intagningsavdelning. Det är rösthallucinationer, bisarra avdelningsrutiner, fragmenterade medpatienter och hospitaliserad personal i en enda röra. Intrycket förstärks denna premiärkväll av värmen och syrebristen i konsertladan – man är till slut inte säker på någonting överhuvudtaget. Jag känner igen miljön från när jag på 70-talet arbetade på ett mentalsjukhus. Musiken är precis så outhärdlig som den behöver vara, för att man ska förstå något av smärtan i det psykotiska sammanbrottet. Det är dissonanta klanger, med stråkstämmor non vibrato på liten sekunds avstånd, och det är riviga accenter och rytmiseringar. Mattias Böhm har ett styvt jobb med att lotsa Vattnäs Operakapell, huvudsakligen sammansatt av musiker ur Dalasinfoniettan, genom svårigheterna. Om musikerna har det tufft, är det inte lindrigare för sångarna. Vissa partier är utomordentligt svårsjungna. Fredrik Zetterström, i barytonrollen som Tokfursten/Elgard Jonsson, får kasta sig uppåt och nedåt i septima, oktav och nona. Efter paus koncentreras handlingen till de två huvudpersonerna, Tokfursten/Elgard Jonsson och Gud Moder/ Barbro Sandin, här lika ömsint som kraftfullt gestaltad av Pers Anna Larsson. Hennes envishet i kombination med den djupt medmänskliga respekt hon visade för denne unge man, som av läkarexpertisen dömts ut som behandlingsresistent kroniker, kommer fram på ett mycket trovärdigt sätt. Svårigheter i terapin, framförallt patientens svårigheter att överhuvudtaget våga börja lita på terapeuten, lyfts fram. Kanske borde också andra svårigheter ha tagits fram tydligare. Barbro Sandin och hennes psykospsykoterapi väckte starka känslor, inte enbart av positivt slag. Man utmanar inte pillerpsykiatrin och mentalsjukhusets kustodiala traditioner ostraffat, vilket Barbro bittert fick erfara. Men Elgard Jonsson tog sig med hennes hjälp ut från sjukhuset, och ur schizofrenins järngrepp. Och i operans slutscen klättrar han på en symbolisk stege, upp i ljuset. Tokfursten i Vattnäs konsertlada gör ett mycket starkt intryck. Fler människor än de mycket operaintresserade borde få chansen att uppleva den. Jag tänker i första hand på de människor som själva drabbats av psykisk ohälsa, och deras anhöriga. Här finns sällan köpstyrka som räcker till operabiljetter i femhundrakronorsklassen. Men jag tänker också på psykiatrins personal, och på sjukvårdspolitikerna. Operan gestaltar vad alla forskningsrapporter och utredningspromemorior inte förmått uttrycka.