Gripande gestaltning av ung vilsenhet

Work
Riddartornet (2018)
Participants
Musik: Carl Unander-Scharin. Libretto: Magnus Florin efter Erik Johan Stagnelius pjäs. Regi: Nils Spangenberg. Konstnärlig ledare: Lena Hellström-Färnlöf. Dirigent: Joachim Gustafsson. Scenografi och kostymdesign: Johan Glaumann.
Publication
Dagens Nyheter
Journalist
Johanna Paulsson
Published
Gripande gestaltning av ung vilsenhet PUBLICERAD 2018-06-14 Musik: Carl Unander-Scharin. Libretto: Magnus Florin efter Erik Johan Stagnelius pjäs. Regi: Nils Spangenberg. Konstnärlig ledare: Lena Hellström-Färnlöf. Dirigent: Joachim Gustafsson. Scenografi och kostymdesign: Johan Glaumann. Det är en omtumlande timme och drygt trettio minuter som väntar i Carl Unander-Scharins nyskrivna kammaropera ”Riddartornet”, efter Stagnelius drama. Stycket är skräddarsytt för sångare och instrumentalister från Musik- och Operahögskolan vid Mälardalens Högskola. Att enskilda studenter dyker upp i professionella produktioner – särskilt under sommarsäsongen – är inte ovanligt. Men att de får ett specialbeställt verk till sitt förfogande är sällsynt. Uppsättningen görs i samarbete med Västmanlands Teater och Vadstena-Akademien, dit den går vidare senare i sommar. Och resultatet skäms inte för sig, även om nivån på sångarna från olika årskurser skiftade vid tisdagens uruppförande i Västerås. En dysfunktionell familj och dunkla drifter står i centrum i Stagnelius sorgespel som utspelar sig vid Bodensjön i en vagt antydd riddartid. Det handlar i korthet om en fars förvridna begär till sin egen dotter. Hennes mor har denne general Rheinfels spärrat in i en tornkällare eftersom hon bedrog honom när han var ute i strid. Pjäsen från 1821 ansågs länge ospelbar på grund av sitt obehagliga tema. Men så här i efterhand kan man se denna incestuösa skräcktragedi som den felande länken mellan det antika dramats hämndmotiv och det sena 1800-talets psykologiska familjetragedier – tänk Strindberg och Ibsen. Dramaten plockade upp pjäsen 2004 i bearbetning av Magnus Florin som nu står för librettot. Operahistoriskt sett kan man associera till såväl Bartóks folkvisefärgade ”Riddar Blåskäggs borg” som till Unander-Scharins egen mentalvårdsopera ”Tokfursten”. Även Ligeti tycks blicka ner från ett pentatoniskt klustermoln. Unander-Scharin brukar vara bra på mänskliga extremtillstånd och kombinerar klaustrofobisk skräckfilmsstämning med festligt frejdig 1500-talsmusik. Tenorrollen som Rheinfels görs av en förkyld, men så gott som fullt presterande Viktor Johansson. Det hymnlika ledmotivet för hans åtrå känns malplacerat smäktande. Men ”lydnadsrytmen” som han och folket knackar fram i 7/8-dels takt med käppar i golvet är ett effektivt grepp när det väl sitter. Den starkaste rollen – både komponerat och agerat – är annars dottern Mathilda. Skräcken riktigt lyser i ögonen på Amelie Flink. Hon har en sådan där härligt självklar och len sopranklang som bär nästan vartsomhelst, utom möjligen när partituret tvingar upp henne som högst bland stjärnbilderna. Mezzosopranen Frida Bergquist gör den vokalt närmast oberörda väninnan Clara. Men desto starkare blir då hennes förkrossade utrop: ”Varför sa du inget!?”. Rebecca Hellbom tar sikte på det dramatiska sopranfacket i den velande modersrollen som Olivia. En rutinerad regissör som Nils Spangenberg borde, trots ensemblens osynliga ”ny på jobbet”-skyltar, ha förtätat kammarspelet en aning. Inte minst slutet, där körens tillagda Stagneliusdikt nu blev en påhängd svans. Joachim Gustafsson höll samtidigt ihop det mesta i orkesterdiket och i stort är ”Riddartornet” ändå en gripande gestaltning av vuxenblivandets vilsenhet och övergreppets fasansfulla konsekvenser. Johanna Paulsson