Välgjord ny opera på helt rätt plats

”Sorgespel” kallade Erik Johan Stagnelius sitt gotiskt-romantiska skräckdrama Riddartornet. Han skrev det 1821, två år innan han dog. Det är skrivet på blankvers,förmodligen mer avsett att deklameras än att uppföras sceniskt och har ända fram till modern tid ansetts som mer eller mindre ospelbart, på 1800-talet på grund av sitt ”omoraliska” innehåll med incest, maktmissbruk och tortyr, i modern tid på grund av sin komplicerade gammalmodiga språkdräkt. Men i början av 2000-talet väcktes dramat till liv. Dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm gav regissören Karl Dunér uppdraget att sätta upp Riddartornet. Dunér tog hjälp av Dramatens chefdramaturg Magnus Florin att bearbeta replikerna, en anpassning till nutida meningsbyggnad och ordföljd. Och nu har Riddartornet blivit en fullängdsopera med musik av Carl Unander-Scharin och libretto av Magnus Florin. Verket är skrivet för eleverna vid Musik- och operahögskolan vid Mälardalens högskola, urpremiären var för några veckor sedan på Västmanlands teater och i torsdags var det premiär inom ramen för Vadstena-Akademien på Gamla teatern i Vadstena, en scen med rötter i Stagnelius egen tid. Carl Unander-Scharins musik är som helhet välgjord och lättbegriplig trots sina många komponenter. Där finns renässans, folkmelodier, koraler, lite 1950-tal, en stor portion senromantik; rena harmonier blandas med skarpa dissonanser, rytmerna är varierande och mycket intressanta. Ett innovativt grepp är vad tonsättaren kallar ”lydnads-rytmen” en rytm i 7/8-dels takt som Rheinfels, den diktatoriske huvudpersonen bankar med sin käpp när han kräver lydnad. Magnus Florins libretto följer i stort Stagnelius med just de ändringar i språket som han gjorde i Karl Dunérs talade uppsättning. Han bevarar författarens kärnfråga, den gudomliga naturen som kontrast mot varats olidliga smärta och han avstår tacknämligt nog från att onödiga paralleller in i nutida futiliteter. Gamla teatern blir en idealisk skådeplats, en teater med fasta kulisser, falluckor och annat från författarens tid, ett tittskåp mot en konstlad värld. Och kostymerna fulländar intrycket: inget som funnits i verkligheten, bara på scenen. Regissören Nils Spangenberg drar linjerna än längre, allt är konstlat; figurerna overkliga, blott känslorna lever. Men han har sett bort från något väsentligt: det här är fråga om ett tonsatt talat drama, replikerna är viktiga och han borde lagt större vikt att textningen blivit tydlig även om det skett på bekostnad av tempot. Solisterna är operaelever; prestationerna måste bedömas från den utgångspunkten även om tonträffningen inte alla gånger var perfekt och vibratona ställvis alldeles för yviga. Men det fanns verkliga ljuspunkter där man kunde ana löften om kommande stordåd: Viktor Johanssons gestaltning av Rheinfels, klar och fyllig i sin tenor och intensiv i utspelet, Amelie Flink som Mathilda, vacker sopran och mycket utstrålning och Rebecca Hellbom som Olivia, utsökt i aktionen och stor kapacitet i rösten. Samt parhästarna Samuel Sassersson och Marcus Bartoletti, två gedigna barytoner. Vadstena-Akademien har rykte om sig att vara en plantskola för blivande operastjärnor. Uppsättningen av Riddartornet bär syn för sägen och bjuder dessutom på en av säsongens mest övertygande tonsättningar. Bara den är värd resan till Vadstena.