Lekfullt på Kungliga operan

Work
Loranga, Masarin och Dartanjang (2006)
Publication
Eskilstuna-Kuriren
Journalist
Torsten Braf
Published

Det har säkert varit lika lekfullt på Kungliga operan tidigare. Men jag tror sällan att det skådats så många glada och trevliga poliser. Och aldrig så välklädda.

Ett fyrfaldigt voff Kungliga operan är och fortsätter att vara tummelplatsen för operaversionen av Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang. I lördags var det urpremiär för operan av Carl Unander-Scharin som slår vakt om det vilt, otyglat fantastiska från Lindgrens berättelse. Foto: Mats Bäcker
Ett fyrfaldigt voff Kungliga operan är och fortsätter att vara tummelplatsen för operaversionen av Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang. I lördags var det urpremiär för operan av Carl Unander-Scharin som slår vakt om det vilt, otyglat fantastiska från Lindgrens berättelse. Foto: Mats Bäcker
Det börjar redan i entrén där poliserna välkomnar hela publiken med artiga nickar, honnörer eller rent av med en hjärtligt välkomnande gest. Och just bugningen accentuerade att alla poliser bara var poliser till hälften. Den övre hälften, den nedre var klädd precis som en prima ballerina på baletten.

Rutschkana i trappan
I trappan upp mot salongen hade man monterat upp en rutschkana som kanske inte alla kastade sig nedför, men alla barn susade förstås ned efter konstens alla regler, sittande, glidande på rygg eller djärvt glidande på mage och bröst.
Till och med en och annan polis testade kapaciteten i trikådelen av kostymen och åkte försiktigt ned för kanan.
Väl på plats i bänkarna hälsades alla välkomna ännu en gång med skön sång.
Först därefter gick ridån upp och till denna urpremiär och alla kunde bekanta sig närmare med den arbetslöse Loranga, som helst vill vara hemma och umgås med sin pojke Masarin och pojkens farfar, Dartanjang, som är lite lätt förvirrad. Ena dagen tror han att han är en rörmokare, den andra dagen är han en läkare ute på sin rond och den tredje dagen överraskar han alla med att klarsynt vara sig själv.
Kampen för överlevnad handlar om att mellan leken och badet försöka skaffa fram mat till alla hungriga tigrar som Loranga stängt in i ladan. Eller att försöka hitta några kronor som gömt sig under elementen. Och förstås att försöka lista ut vem Dartanjang inbillar sig att han är just i dag och försöka dra nytta av det.
En trivsam och högst sorglös tillvaro alla fall till dess att tjuven Gustav kliver in i handlingen. Han slår genast fast att den som tar, han har. Det har jag lärt av min far, skaldar han.

Publiken får delta
Allt det ledigt otyglade från Barbro Lindgrens sköna böcker finns med och mellan varven är man rent av inne på en interaktiv avdelning, där publiken får delta med liv och lust. Speciellt Ketil Hugaas mäktigt mullrande basbaryton får mer svängrum i den andra akten, som inleds med att just han med värdiga steg kliver upp på dirigentens podium och först dirigerar publiken och därefter vänder sig mot orkestern fast med fel taktpinne.
Hela orkestern spelar som i en ovanligt såsig slowmotion ända till Hugaas får fatt i rätt pinne, men börjar röra den oförsiktigt och alltför snabbt.
Om första akten är Lorangas och tigrarnas så är den andra akten Dartanjangs, fångarnas, den bländande scenografins och den svängigt popiga musikens. Alltsammans så väl avvägt och disponerat att finalen blir just det där klockrena lyftet med Dartanjang som glittrig popartist med elgitarr och allt.