(…)De mera oinitierade kan nog känna sig utelämnade inför Kungliga operans stora barnsatsning, och en mindre bemedlad flerbarnsfamilj lär få leva på kreditkorv resten av månaden. Biljettpriset, någon?
Premiärpubliken tycktes
emellertid påläst och igenkännandets glädje spred och smittade av sig. Man hade också valt ut sina texttydligaste artister, detta i medvetande om att en barnpubliks första klagan är att man inte hör vad dom säger. Olle Persson, Susann Végh, Ketil Hugaas och Niklas Björling Rygert borgar för att varje ord går fram. Men Marianne Hellgren Staykovs papegoja borde få fler koloraturer än så här, barn älskar sångcirkus! Mest virtuost var annars den härliga sinfonian för bilhorn. Dartanjangs förvandling till Pop-Dartan, blev knappast avsedd grand finale, den faller bara tillbaka på sådan pop som föresvävade Barbro Lindgren 1970 men borde hellre associera till de Idol 2006-klanger som numera klistrar barnen vid TV:n.
Oväntat magisk är däremot badscenen där Loranga, Masarin och Gustav tatuerar varandra med kulspetspenna, lågmält ackompanjerade av radions hypnotiska En sjöman älskar havets våg. Det är en blick in i Harpo Marx himmel, och i publiken kunde man höra ett knapphål falla. Men lite tidigare hade också det lilla barnet upplåtit sin stämma någonstans från höger parkett, lika glasklart som hos HC Andersen: Vafför skarom sjunga? frågade det. Jag undrar faktiskt detsamma. På Operan spelas barnteater med stundom rolig teatermusik, högt sceniskt tempo och kul kostymering med snutar i tyllkjol hämtade direkt från Trubaduren. Men opera, det vete tigern.