Operan är generös mot barnpubliken i år och ger både den häftiga dansversionen av Pippi Långstrump och en nyskriven barnopera. Barbro Lindgrens klassiska bok Loranga, Masarin och Dartanjang, som tidigare blivit både teater och tecknad film, är grunden för denna operasatsning med musik av Carl Unander-Scharin. Det är inte att undra på att denne tonsättare, känd för bland annat operan Tokfursten, fastnat för Lindgrens tonsäkra och vildvuxet anarkistiska Lorangavärld. Bokens absurda komik med stråk av existentiella funderingar borde vara som gjuten för regissören Karl Dunér, som ägnat sig åt scenisk absurdism och signerat många estetiskt utstuderade uppsättningar.
Man blir omedelbart på gott humör när man ser Barbro Lindgrens bokillustration av Lorangas hus överförd på ridån. Och förväntansfull när en angenäm kör av poliser utplacerade i salongen, iklädda uniformsjackor och illrosa tyllkjolar (vi är ju trots allt på Operan!), hälsar oss välkomna. Carl Unander-Scharins musik leker med genrer och rytmer infattade i en musikteatral, öronvänlig lättmodernism som stundtals är intagande med skönt flätade sångstämmor, ibland tryfferad med knäppa infall och jazziga effekter som en biltuteduett och ett förkrossande slagverksolo på rör. Ljudbilden färgsätts också av Lorangas melodiradioskrällande transistorradio, hans tick-tackande hopphjärta och Popdartans rekordkorta slagdängekavalkad.
Under dirigenten Tobias Ringborgs ledning görs full rättvisa åt musik och ljudpoesi. Men det händer något med orden från Lorangabok till talsång och sångpartier. Den drastiska sältan förtunnas, den kärva humorn dunstar. Det som i Lorangavärlden föds i stundens ingivelse och far iväg som av egen
ohämmad kraft blir här inordnat i en musikalisk dramaturgi som skulle må bra av att sprängas lite oftare, som när Dartanjang leder publiken i en skojig ljudkör.
Uppsättningen är bildmässigt snygg och slagkraftig. Lorangas röda hus finns i tre storlekar och fängelset är stiligt svart-vit-randigt med luckor för tjuvarna att titta ut genom och blommiga hammockar att gunga i. Olle Perssons Lorangapappa är givetvis svidad i morgonrock och blommig tehuva och hatar att förlora tävlingarna mot grabben Masarin, som sjungs av Susann Végh. Lorangas skruttige pappa Dartanjang görs av Ketil Hugaas till en mollstämd och melankoliskt tultande dysterkvist, som dock piggnar till betydligt när han med jämna mellanrum byter identitet till exempelvis rörslagare, indian eller popsångare. Den sängätande giraffen spankulerar i kulisserna, varm korv-gubben ser ut som en varm korv och tigerkören morrar lystet från ladan. Man gläds åt den välsjungande ensemblen, som också rymmer Niklas Björling Rygerts filurigt klåfingrige tjuv
som bokstavligen svävar av spirande känslor för Marianne Hellgren Staykovs drillande papegoja.
Flera scener är surrealistiskt drömlika, där poliser, tjuvar och tigrar sjunger och dansar i sina rosa balettkjolar. Musiken stämningsmålar och på scenen sveper stundtals en svirrande längtan och en ödesmättad ödslighet förbi mitt i galenskapen. Rörelsespråket är mestadels koreograferat och tuktar figurernas trotsigt livsbejakande individualism. Sanslösheten har blivit sansad, vansinnet känns polerat. Man häpnar mer än man skrattar. Uppsättningen är excentrisk, elegant och egensinnig, men Lorangavärldens upproriskt knasiga anarkism har disciplinerats och blivit en aning högtidlig.