Ordet religion har fått en obehaglig bismak, man tänker automatiskt på Knutby-mord eller självmordsbombare. Hängivelsen ligger farligt nära fanatismen.
Jag dröjer alltså en aning på steget mot den undangömda Stefanskyrkan, där kyrkooperan Apostlagärning ska uruppföras. Tonsättaren Carl Unander-Scharin - med succéer som Tokfursten och Byrgitta bakom sig - skingrar farhågorna om granittung syndabekännelse. Ljudet av klockspel, gamba och blockflöjt ger en känsla av tidlöshet. Men regin förbryllar: kören irrar runt som en bunt vilsna syntpopare.
Turligt nog försvinner komiken när historien rullas upp. Solisterna har ungdomlig kraft och pondus, även om recitatören Mikael Bellini står i egen klass. Rösten - med alla dess känslomässiga schatteringar - går som en svetslåga genom rummet. Tonsättaren visar sig vara en snitsare på att fläta ihop röster i kanon. Inte minst när kören möter Jesus, som dyker upp i knallröd hiphopjacka och identifierar de saliga.
Kören är precis så där full av aggressioner, som en pressad församling kan vara. Och nyhetsflödet fortsätter utanför kyrkan.
Men här vinner ljuset, människan är bara en blomma och barnröster lovar Guds ord i evighet. Verket har klar potential att bli folkkärt, men i så fall blir det slagsmål om landets countertenorer.
***
Apostlagärning sänds i P2 i kväll tisdag, klockan 19.30