Fängslande Birgittadrama på hög nivå

Work
Byrgitta (2003)
Publication
Dagens Nyheter
Journalist
Thomas Anderberg
Published

Carl Unander-Scharin är långt ifrån den första som ger ton åt Heliga Birgittas livsöde. Men han lyckas bra. Musiken understryker utan att bli övertydlig. " Så då Carl Unander-Scharin nu ger ton åt hennes livsöde är han långt ifrån den första.Men om han känt någon bävan inför uppgiften så märks det inte. Det här är musikdramatik på hög nivå. "Byrgitta" är så fängslande och musikaliskt intelligent att den förtjänar samma framgång som tonsättarens "Tokfursten".De kvaliteter som utmärkte operorna efter den, "Lysistrate" och "Hummelhonung", kommer här än tydligare till sin rätt. Omsorgen om de vokala linjerna, den musikaliska flexibiliteten inom ramen för ett moderat modernt idiom och förmågan till dramatisk förtätning har denna gång fogats till en libretto som förenar det dramatiska med det suggestivt antydande.Unander-Scharins musik understryker och bär fram, ironiserar och polariserar, utan att någonsin övergå i övertydligheter eller plattityder. Lånen ur andra idiom, exempelvis vespern, är så elegant införda att man knappt reflekterar över saken.Magnus Carlbrings text följer Birgittas historia, från den äktenskapliga bädden till relikskrinet. De gestalter hon möter på vägen utgör en brokig samling som medger stor variation, såväl språkligt som vokalt. Med maken Ulv förenas hon i kärleksbetygelser; den pladdrande drottning Blanka möter hon med den stränghet som hon sedermera visar såväl magister Mattias som påven själv; hennes trosvissa smädelser omväxlar med trötthet och självtvivel. I avsnittet om Rom finns för övrigt en longör - i och för sig roande: om påveskiftena - som eventuellt kunde strykas eftersom verket trots allt är i längsta laget.Smidigheten i Unander-Scharins musik och Karl Dunérs återhållsamma regi motsvaras av följsamma insatser från såväl sångare som instrumentalister.Orkestern är liten, men sammansättningen - med äldre instrument som cembalo och gamba - medger såväl spröda klanger som kombinatoriska finesser. I synnerhet Kerstin Frödins blockflöjtsspel förtjänar att nämnas; det fritt noterade avsnitt som fungerar som förspel till andra akten, där hennes fraser svaras av elförstärkta naturljud, utgör ett av föreställningens mest suggestiva partier.Bland sångarna har ett virus härjat, något som premiärkvällen märktes genom några stumma sceniska insatser med sångpartierna övertagna av Jesper Taube. Huvudrollsinnehavaren, Elisabet Strid, hade emellertid tillfrisknat och hennes eleganta sopran kontrasteras effektfullt med Jennie Erikssons spegelstämma. Tenoren Henrik Holmberg och basen Sami Yousri rör sig skickligt mellan olika roller. Och Cecilia Rydinger Alin har allt i denna spännande opera under kontroll."