Det våldsamma mörket och den rena läran

Opera: Vadstenaakademiens uppsättning om den heliga Birgitta är en vackert lågmäld genomlysning av maktens irrgångar, menar Magnus Haglund."Men en opera om den heliga Birgitta ... man kan ju befara det värsta. Religiös kitsch, nationell helgonyra, ännu ett försök att förstärka enhetligheten i den känslosamma berättelsen om den svenska åttabarnsmamman som blev en symbol i hela den katolska världen. Räcker det inte med Birgittalegender nu när alla gör anspråk henne, om det så är feminister eller nykonservativa? Men Byrgitta visar sig vara något helt annat. En saklig läsning av de krafter som drabbar samman i hennes historiska öde, en maktkritisk berättelse om fångenskapen i både kroppen och samhället, en konfrontation med fanatismen, inklusive dess mer obehagliga sidor. Inledningen av Magnus Carlbrings libretto talar om det våldsamma mörkret och hur detta kopplar till idén om den rena läran. Det är bland annat här som föreställningen får sin samtidskänsla: när likheterna uppenbaras mellan Birgitta och de religiösa visionärer i vår tid som använder metaforens bildliga kraft för att berätta om modernitetens dekadans och världens förestående undergång. Det sker inte på något övertydligt, effektsökande vis; det här är ett verk som använder sig av en helt annan sorts estetik, som står nära den absurda teatern och den impressionistiskt minimalistiska musiken. I vissa ögonblick påminner Carl Unander- Scharins musik om torrheten och sakligheten i de orkesterverk som Erik Satie komponerade kring 1920, som Socrate, Relache och Musique d'Ameublement. Få klanger, små ljud, melodiska fragment som går runt, runt i en sorts utdragen långsamhet som också inbegriper en lika oförblommerad som anti-sentimental skönhet. I kombination med den poetiska stramheten och den återhållsamma komiken i Karl Dunérs regi, som tycks ha hämtat en del av sin inspiration från Alfred Jarrys antihjälte Kung Ubu och dennes förvillelser i de kungliga och religiösa makthierarkierna, uppstår en särpräglad operakonst som inte påminner om någonting annat. Det är inte krampaktigt nytt, men inte heller pastischerande på det där irriterande viset som många unga tonsättare i dag ägnar sig åt. Ledord: lågmäldhet och precision. ---Musikerna i den lilla orkestern ledd av Cecilia Rydinger Alin har också genomgående nerv och närvaro, detaljerna betyder hela tiden något, det låter aldrig slarvigt. Höjdpunkten är den avskalade inledningen av andra akten, en duett mellan Kerstin Frödins frimodiga blockflöjtsspel och de lågmälda skrapljuden från slagverkaren Erik Lång - en kvist som rasslar försiktigt, knappt hörbara vattenklanger. En meditativ tystnad, en förhöjd uppmärksamhet på nuet. De olika scenerna i operan avlöser varandra som bilder i ett altarskåp och berättelsen skapar efterhand sin egen tidskänsla, på en gång sprucken och utopisk. I den utdragna epilogen drar Birgittas dotter Katarina och Biskop Alfons ned små kulor från taket som bildar ett hemligt planetsystem och på dessa fäster de sedan Birgittas kroppsdelar som reliker, en efter en. Pannben, lårben, revben, skulderblad, höftben, armbågsben, under- och överkäke. Kroppen isärtagen och ihopsatt på nytt, långsamt och metodiskt. Det är en bild som etsar sig fast, som leder vidare och följer sina egna tankevägar. "