Lars Sjöberg gläds åt en opera med idel oförutsägbara poänger
"Carl Unander-Scharin och Magnus Carlbring som skapat Vadstena-Akademiens 700-årsspel Byrgitta är inga snälla gossar. Spelöppningens Stabat Mater startar på Tritonus, djävulskapets och förnekelsens intervall. Scenen på salen i Vadstena Slott associerar till gamla klockspel där figurer vandrar fram och åter i koreografiska poser från medeltidsdans - estampie, branle de Bourgogne och allt vad de heter. Det politiska rävspelet tecknas med pennor doppade i Vitriol. Den virtuosa tolvmannaensemblen - stråkar, ett par blåsare, gitarr, cembalo och slagverk - för tankarna till renässansen men inte mer. Första akten är operans starkaste, med en vokal och klanglig sensualism jag hittills inte upplevt hos Unander-Scharin. Duetterna mellan Byrgitta och hennes spegelbild = samvete är vidunderligt sköna. Ulf Gudmarssons dödsscen går rakt in i mellangärde och tårkanaler, just för att den inte uppvisar en enda gammal operakliché."
"Byrgittas starkaste sida är just denna tro på musikens berättande och gestaltande, inte bara illustrerande, kraft, och vid genomläsning av texten har man ingen som helst föraning om vilka känslor och bevekelsegrunder tonsättningen tänker lyfta fram. Unander-Scharin triumferar i idel oförutsägbara poänger"