Minimalistiskt finsnickeri

Work
Sweetness - Hummelhonung (2001)
Publication
Dagens Nyheter
Journalist
Thomas Anderberg
Published

Hummelhonung" fungerar förvånansvärt väl trots sina snäva gränser.

"För "Hummelhonung" är ett projekt som är så djärvt att man inte kan undgå att bli fascinerad. En jämförelse med förra veckans premiär på Folkoperan - Sven-David Sandströms "Jeppe" - faller sig naturligt. Att båda tonsättarna tidigare har arbetat med texter av Katarina Frostenson är naturligtvis en parentes i sammanhanget, men inte helt utan signifikans: ordens valörer och komplexitet utövar uppenbart en dragningskraft på dem båda. Att Sandström lyckas bäst i köravsnitt, medan Unander-Scharin har en närmast unik talang att skriva för soloröster, markerar emellertid en väsentlig skillnad emellan tonsättarna. Sandström behöver kollektivet, Unander-Scharin ser främst till individen, gärna den helt ensamma människan (som i genombrottsverket "Tokfursten").

"Hummelhonung" befolkas också av människor i marginalen, i det här fallet så mycket ute i periferin att de tidigare inte synts på en operascen.

MEN FONDEN ÄR MINDRE social än metafysik, vilket inte bidrar med mycket dramatisk laddning, och handlingen rymmer dessutom bara en stark känsla och det är hat. Av hat kan man i och för sig bygga stora dramer (den italienska operakonsten rymmer många exempel), men hatet i "Hummelhoung" är mindre passionerat än lömskt ruvande, ett envetet gnagande som i takt med personernas tilltagande ålder blir alltmer impotent och i handling riktas inåt snarare än utåt. Som chefdramaturgen (hemska ord!) Stefan Johansson så riktigt påpekar är detta en svensk, ja norrländsk tematik, och den kräver sin speciella musik.
Det har den fått av Unander-Scharin, som sökt sig ner i de små formlernas tematik. Två ackord formar den musikaliska basen, det ena ett "dödsackord" som ligger i den ene broderns. Hadars, cittra. Det andra är friare. och inte så tydligt knutet till det munspel som då och då hamnar i den andre broderns, Olofs, mun.

DET ÄR STRAMT GJORT, och så minimalistiskt finsnickrat att det nalkas det tråkiga. Men bara nalkas. För det här är musikdramatik som befinner sig närmare teatern än operan, och begreppet "anti-opera" ligger nära till hands. Det kräver speciella talanger hos de inblandade. Karl Duners regi och Stefan Solyoms musikaliska ledning har som väl är all tänkbar auktoritet och scenografin lyckas på en gång framhäva det instängda och lysa med uppfinningsrikedom. Eleby och Lennart Stregård fungerar lika bra vokalt som i det återhallsamma agerandet, medan mezzon Katarina Nilsson (inte att förväxla med sopranen med samma namn) har en mindre tacksam roll som Unander-Scharin uppenbarligen inte velat transcendera med tonernas hjälp.
"Hummelhonung”  sätter sina egna gränser, och man kan tycka att de är för snäva, men inom dessa fungerar uppsättningen förvånansvärt väl.