Brutalt vacker dystopi

När tillvaron blir övermäktig kan den stressade amerikanen lägga sig i ett så kallat Flotation spa för att transcendera sig bort på en bädd av saltlake. Men den som lägger sig inuti 2028 års eskapistiska kabin – vars namn är titeln på Carl Unander-Scharins enaktsopera – gör det inte i terapeutiskt syfte utan för att rädda den sista resten av mänskligheten. Avsikten är att frigöra själen från kroppen på ett mer energisparande sätt. Men efter tre vistelser i kabinettet och idel märkliga upplevelser med olika Blake-motiv har försökspersonen (spelad av dansaren Claudine Ulrich) blivit helt förlamad. Hon blev biten av en orm som gömde sig i en imaginär blomma. Verket har beställts av Piteå Kammaropera, som under Kjell Englunds nu avslutade tioårsperiod som chef synatden mänskliga naturen ur olika aspekter. The Crystal Cabinet sätter det logiska utropstecknet på periodens genomtänkta verkval. Librettot till denna dystopiska moralitet har tonsättaren i samarbete med den kanadensiske teatermannen och föreställningens regissör Keith Turnbull flätat av visdomsord och metaforer ur den engelske visionären och grafikern William Blakes skrifter. Titeln, från hans berömda dikt från 1803, är benämningen på det äggformade kabinett av kristall som den framtida uppfinnaren Master Blake har byggt och som nu ska testköras i hans underjordiska laboratorium. På jordytan i denna framtidsskildring kan ingen längre leva. Regnskogarna är uppbrända och de landområden som inte dränkts av glaciärernas smältvatten hemsöks av apokalyptiska stormar. Lene Juhls och Mark Viktovs brutala bildspel i Piteåoperans föreställning gör klart att ouvertyren inte är någon harmlös tempesta, typ Rossini, utan skildrar något fruktansvärt som redan har hänt. Vad som ”är nog” för planeten, hävdar Blake, kan man inte veta förrän man först har upplevt vad som ”är mer än nog”. Men alla hans tankegångar är inte lika lätta att uppfatta i denna sofistikerade och av citat tryfferade text. Även tonsättarens melodiösa, ömsom medeltids-imiterande ömsom drömspelsartade, tonspråk skapar ett rum för lyssnaren att stiga in i. Men kokongen av musik rör sig snabbare över textens bildspråk än vad hjärnan hinner bearbeta. Helst borde librettot ha levererats tillsammans med biljetten. Det är den enda reservationen mot en för övrigt fenomenal uppsättning. För den som vill odla sin avundsjuka rekommenderas varmt ett besök i den för ett år sedan invigda Acusticum i Piteå. Det stannar inte vid de idealiska lokalerna; när Mats Rondin lyfter taktpinnen över Norrbottensmusikens fasta ensemble för nutida musik, möter han blicken från idel handplockade toppmusiker, som violinisten Christian Svarfvar, pianisten Märten Landström och hornisten Sören Hermansson. Operans fjorton roller, fördelade på tre sångare och två dansare, ställer enorma krav på flexibilitet. Ett vackrare engelskt uttal än dansaren Jan Vesalas kan man inte tänka sig. Och Claudine Ulrichs lilla men älskvärda sångröst profilerar sig fint mot Kristina Hanssons läckra sopran, Johan Christenssons alltmer temperamentsfulla tenor och tryggheten i John Erik Elebys varma bas i huvudrollen som uppfinnaren.