Moder Jord ur kurs

Det är ingen tvekan om att lika okänd och ifrågasatt som den engelska författaren och konstnären William Blake (1757-1827) var under sin levnad lika känd är han i dag och anses som en mycket inflytelserik person både inom poesi och bildkonst. I flera av hans verk finns en närmast svårförståelig blandning av mytologiska bilder kopplade till den tidens verklighet av krig och elände. Han var svårläst då och torde för många också vara det idag. Piteå Kammaropera, som under tio års tid gjort sig känd som en ensemble som belyst och förtydligat olika sidor av den mänskliga naturen, gav ytterligare prov på detta i och med framförandet av den nyskrivna kammaroperan The Chrystal Cabinet på lördagskvällen. Det är en i högsta grad flerdimensionell föreställning, där man också nyttjar avancerade elektroniska lösningar, som möjliggör interaktiva scener där dansarnas och sångarnas förflyttningar på scenen motsvarar gränssnitt mot röster och ljud. Rörelserna kom då också att skapa projicerade textfragment som visar på Blakes ursprungliga sätt att skriva dikter där ordsammansättningarna var mer eller mindre oläsliga, men gav associationer. Sceneriet, signerat Lene Juhl och Mark Viktov, är enkelt, med en tronade genomskinlig vertikal tunnelpassage fö sångarna på ena sidan och det guldfärgade kristallkabinettet på den andra. Hela bakgrunden utgörs av en projiceringsduk som hela tiden visar mer eller mindre autentiska världsliga bilder på krig och elände men också i andra av de elva tablåerna psykedeliska färgmönster i hastiga rörelser. Carl Unander-Scharins opera The Chrystal Cabinet är inspirerad av denne Blakes konstärliga gärningar och som har sin tydliga koppling till dagens mänskliga försummelser av Moder jord. Det är en fiktiv skildring av futuristiska samhällen i upplösning, med andra ord samhällen och en jord i ett mardrömsliknande tillstånd. Det närmar sig ett slags apokalyptisk pandemi av världsomspännande karaktär. De tre sångarna är i stort jämbördiga även om det finns urskiljande avsnitt i den 80 minuter långa föreställningen. Men att forma sammanlagt 10 roller kräver stor flexibilitet, något som de tre sångarna besitter. Kristina Hansson formar sina roller med en igenkännande scenvana och hennes kraftfulla sopranstämma, med både klarhet och bredd har inte bara en påfallande bärighet utan också en gestaltande karaktär som lyfter föreställningen. Tenoren Johan Christenson har fyra roller på sin lott, men trots det kunde han lätt byta skepnad och snabbt ställa om sig. Visserligen är hans röstbehandling något tunn i vissa passager, men gör ändå en trygg och helgjuten insats. Den som jag tycker röstmässigt har den mest övertygande säkerheten är John Erik Eleby som gestaltar bland annat Blake själv. Hans stämma imponerar med sin uthålliga klang och färg. Synd kanske att regissören Keith Turnbull inte fullt ut här lyckas med sin regi. Poserna är ibland stela och rörelsemönstren trevande. Dansarna har en central roll i operan, inte bara för dansens uttrycksmöjligheter i sig utan också för den interaktiva delen av inspelade ljud. Dansarna Claudine Ulrichs och Jan Vesalas koreografiska uttryck sker med stor kroppslig närvaro och kontroll. Dirigenten Mats Rondin manar den lilla kammarensemblen, med medlemmar ur Norrbotten NEO till en följsam och väl spetsad tolkning av Carl Unander-Scharins musik. Den bjuder på vackra arior men också på dramatiskt brytande tonflöde, skärande mellan barockstil och drömsk modern stil. Operan The Chrystal Cabinet är en utforskande opera, visserligen i ett dystert perspektiv, men som också ger utrymme för åhöraren att skapa sitt eget rum av tänkbara lösningar. Den nu avgående operachefen för Piteå Kammaropera, Kjell Englund, har i och med denna förställning avslutat sitt väl genomtänkta epos under sin tioårsperiod, nämligen att ur olika aspekter skildra mänsklig natur. Vi har här i Umeå kunnat följa ensemblens många gånger banbrytande uppsättningar, och de ger en bra balans åt operagenrens fantastiska möjligheter och mångsidiga lösningar. Opera är i högsta grad en gestaltande konstform även speglande vår moderna tid. För att citera Blake själv "vad som är nog kan man inte veta förrän man vet vad som är mer än nog ".