Thrilleropera med splittrad verklighet

I och med att Göteborgsoperan anställer Unander-Scharin för att skriva ett nytt verk i operagenren har man visat på ett vällovligt intresse för att förnya operarepertoaren i Sverige.
Utmaningen har tagits upp och tillsammans med Ahndoril skrivs en opera med stoff från dagens verklighet – och inte från något befintligt litterärt verk. Sömnkliniken visar på flera aktuella fenomen i tiden där problem med sömnen står i fokus. Stress och relationstrassel ökar på spänningen i operan, som inte heller går fri från våldtäktsproblematik. Sådant vi dagligen matas med genom medierna omvandlas här till en thrilleropera i kammarformat.
Solisterna står inför en veritabel utmaning när dessa roller skall gestaltas och tolkas. Det är ett högt och spänt tonläge som förmedlas när Isabell (Ann-Christine Larsson) uttrycker sin frustration och sina vanföreställningar. Hon övertygar helt och fullt, även om hennes textning ibland dränks i en alltför för stark orkesterbakgrund.
Jim, mannen hon övergett, spelas sansat av Karl Rombo, medan hennes nya kärlek Gunnar (Mats Persson) har ett bredare register att visa upp. Hans rollfigur utsätts ideligen för tålamodsprövningar, och till slut kommer den oundvikliga explosionen.
Persson är magnifik i sin ilska och drar så småningom med sig Rombo i en hetsig uppgörelse som inte lämnar någon oberörd. Det musikaliska ackompanjemanget når här sin höjdpunkt i intensitet, och den drömska förvirringen blir total. Mitt i detta kaos står dr Grym till synes oberörd. Han har förmodligen sett så mycket elände att det är viktigare för honom att spela flöjt än att tala med sina patienter. I Peter Loguins utmärkta gestaltning ser vi här ett exempel på lugnet i stormens öga, inte utan en humoristisk-distanserad ansats.
Unander-Scharins nyskrivna musik inordnar sig tydligt i den svenska nutida operatradition som också kan höras hos Börtz, Bäck och Werle. Relationen mellan det sceniska och det musikaliska ger visst intryck av att vara i god balans.
Problemet är bara att den sceniska verkligheten, symboliskt nog uppdelad i två plan, ger bilden av en splittrad verklighet som är så suggestiv och skrämmande att den blir obegriplig i sitt drömperspektiv. Här har vi alltså en punkt där den traditionellt genuina musiken inte förmår täcka in komplexiteten i dramat.
Kompositören tar tekniken till hjälp och låter ljudet hänga kvar i luften ett tag. Scenografen stämmer in och låter levande projiceringar bilda en drömd illusorisk bakgrund. Mystiken förstärks också av fenomenet body double, som allt tillsammans får mig att fundera på om det inte hade varit bättre att låta historien förenklas eller i stället breda ut sig i en mer genomarbetad talpjäs.