Leva i en mardröm. Surrealistisk operathriller om sömnlöshet.

Isabella lämnar sin man Jim mitt i natten för en annan man, Gunnar. Till elegiskt svepande stråkar, träblås och en kör som nynnar ”Inte vakna än”.
Dagen därpå upptäcker hon att hon glömt sina dagböcker, går tillbaka, blir drogad och (kanske) våldtagen. Men hon säger inget. Efter flera år av sömnproblem där händelsen spökar lägger hon in sig på en sömnklinik. Vad hon inte vet är att samme Jim är natt­läkare där. Och att drömmarna skall nå ifatt verkligheten – eller om det är tvärtom.
Ja, Carl Unander-Scharins och Alexander Ahndorils kammar­opera ”Sömnkliniken”, som fick sin urpremiär på Göteborgs­operans lilla scen i fredags, har en riktigt bra story. En antydande thriller av Hitchcock-klass med till­hörande surrealistiska drömscener och lömskt vetenskapliga sömnkurvor.
Sopranen Ann-Christine Larsson gör en jätteprestation i rollen som den duktiga, kontrollerande, skuldmedvetna och till slut paranoida Isabella. Scenen där hon kastar jordnötter på hennes och Gunnars middagsgäster är en lysande neurotisk samtidsbild. Även barytonen Mats Perssons omsorgsfulle men allt mer desperate Gunnar, tenoren Karl Rombos undanglidande Jim och Peter Lougins kufiske Doktor Grind tecknas med effektiva musikdramatiska medel och känns både intressanta och trovärdiga.
Ändå uppstår det ingen ­verklig spänning. Scenerna känns ­anin­gen för långa, ­omtagningarna för många. Och stämningen blir allvarsam i stället för otäck.
Unander-Scharins musik stannar också för mycket vid det filmiskt stödjande (den genom­gående nattliga atomsfären är dock mycket fin) ­istället för att göra sig till händelsernas cent­rum. Det är lite synd. För ”Sömnkliniken” tror jag säger något viktigt om det omöjliga i att lämna sitt liv bakom sig när man vill gå vidare.