Det uppstår starka laddningar i mötet mellan Alexander Ahndorils libretto och Carl Unander-Scharins musik till psykodramat Sömnkliniken. Det märks att de har försökt hitta nya sätt att berätta, nya sätt att kombinera ljud och bild, text och undertext.
Jag gillar när motsättningarna i dramat skärps och pastischtekniken kombineras med ett mer okontrollerbart känslokaos. Här, i andra akten, finns blinkningar till David Lynch, framförallt i de överdrivna och uppförstorade drömscener som vänder upp och ner på den psykologiska realismen.
Liksom i sina tidigare musikdramatiska verk komponerar Unander-Scharin med en genuin och effektfull känsla för det som fungerar på scen. Musiken är både stram och rörlig, och flyttar sig obehindrat mellan olika stilideal.
Det finns dock vissa problem vad gäller partituret för den kvinnliga solistrollen Isabella - i denna föreställning skickligt tolkad av sopranen Ann-Christine Larsson som på ett sent stadium fått ersätta den ordinarie solisten Kristina Hansson. Det är skrivet i ett ovanligt högt tonläge som leder till ett aningen pressat och expressionistiskt sångsätt. Det är visserligen kongenialt med den jagade rollgestalten, men det låser uttrycket och tenderar att skapa en monoton känsla, i stället för variation i klangen.
Samtidigt kan man inte annat än imponeras av Ann-Christine Larssons framförande. Det är kärnfullt, mitt i det virtuost svårbemästrade.
Sångarna gör överlag bra ifrån sig, men speciellt lyckad är basen Peter Loguins gestaltning av doktor Grind som förestår själva Sömnkliniken. Här finns en sorts självironisk distans som tillför något viktigt till dramat. Det är splittringen som gör berättelsen samtida, känslan av att ingenting riktigt sitter ihop.