Imponerande världspremiär

Upphovsman är Carl Unander-Scharin (född 1964) som vid det här laget är en högst erfaren operatonsättare. Tidigare verk av dennes hand som vunnit uppmärksamhet är till exempel ”Tokfursten” och ”Loranga, Masarin och Dartanjang”.
”Sömnkliniken” som i fredags fick sin världspremiär på GöteborgsOperans lilla scen är Unander-Scharins åttonde opera. Den här gången har han samarbetat från grunden med författaren Alexander Ahndoril (född 1967), mycket omskriven för sin Bergmanroman ”Regissören”, som här presenterar sitt första opera­libretto.
Resultatet har blivit en psykologisk thriller med många underliggande suggestiva känslolägen.
Handlingen är tämligen enkel. Isabella har bytt pojkvän, från Jim till Gunnar, och när hon återkommer till sin före detta pojkvän för att hämta sina glömda dagböcker blir hon drogad och våldtagen. Som en konsekvens av detta får hon grava sömnstörningar och sedan är historien i gång fram till det oväntade slutet.
Här finns många spännande sceniska lösningar där inte minst ljussättningen spelar en viktig roll. Lars Östberg har här svarat för en utomordentligt viktig insats tillsammans med Ellen Trömborg vars regi är tät och där spänningen hålls vid liv genom hela föreställningen.
Fascinerande är alla de filmade drömsekvenser som löper parallellt med den egentliga handlingen. Detta skapar en del dubbla tidsskikt som känns märkligt unika. Detsamma gäller musiken som ofta ställs i dialog med förinspelat musikaliskt material.
Musikstilen i ”Sömnkliniken” kan sägas vara pastischartad där olika uttrycksmedel får samsas. Att Carl Unander-Scharin själv är operasångare kan säkerligen förklara de oerhört sångbara och tacksamma soliststämmorna. Detta gäller först och främst Isabellas och Gunnars partier.
Ann-Christine Larsson, som i all hast fått ersätta Kristina Hansson, gör en imponerande insats där rösten inte sällan bränner som en svetslåga på höjden. Hennes sceniska prestation är även den stark. Mats Persson kompletterar på ett utmärkt sätt och visar sig än en gång som en styv scenpersonlighet.
I jämförelse hamnar övriga agerande något i skymundan men finner sig helt till rätta i sina roller. Aftonens elvamannaensemble spelar under ett par timmars tid med stor säkerhet under Martin Anderssons trygga ledarskap.
Till sist när man en förhoppning om att GöteborgsOperan filmar den här uppsättningen och låter den sändas i tv, inte minst för att visa att modern musikdramatik kan vara ytterst angelägen.