Med thrilleroperan Sömnkliniken ger sig flitige Carl Unander-Scharin i kast med ännu ett sätt att attackera konstarten.

Med thrilleroperan Sömnkliniken ger sig flitige Carl Unander-Scharin i kast med ännu ett sätt att attackera konstarten. Och hans nya opera lyckas delvis göra en Hitchcock för operascenen, med rådigt inhoppande Ann-Christin Larsson i huvudrollen som paranoid sömngångerska.
Om intresset falnar i dramats andra akt, är det kanske inte så mycket det uppfinningsrika partiturets fel utan snarare librettons tendens att styra hjältinnan in i en återvändsgränd av mardrömmar och konspiration. För operascenen blir upplösningens ”whodunnit?” inte tillräcklig – här hade behövts en mer spektakulär final.
Thrilleridén är inte ny för operascenen – redan Vincenzo Bellini lanserade sömngångerskan som operahjältinna, och berättelsen om hur skumma doktorer slår klorna i den neurotiska Isabella väcker associationer till Dr Charcots experiment med hysterikorna i Paris förra sekelskiftet.
Carl Unander-Scharins och Alexander Ahndorils opera beskriver ett psykologiskt triangeldrama, där Isabella pendlar känslomässigt mellan den man hon övergett och hennes nya kärlek, den genomtrevligt trallande Gunnar (Mats Persson). Åren förflyter i det nya förhållandet, men Isabella plågas av mardrömmar knutna till sitt sista möte med Jim (Karl Rombo) och får sömnrubbningar som tvingar henne att söka hjälp. Men är det verkligen hjälp hon får, på kliniken som snarare påminner om helvetets förgård – och där hennes exman visar sig jobba som nattläkare?
Carl Unander-Scharins kammarmusikaliska partitur förlägger handlingen mitt i ett harmoniskt gungfly. Här anspelas på musikaliska klichéer som tritonus (även känd som ”djävulen i musiken”) i anknytning till den obehaglige Jim. En vaggande sömnrytm genomsyrar andra akten, medan kromatiska klangfrosserier signalerar hur Isabella snärjs in i drömvärldens intriger. Suggestiva är hennes duetter med det elektroniska verktyget The throat, som förvränger och skapar ekoeffekter.
”Jag är lotsen” sjunger Peter Loguins blockflöjtsspelande knäppgök till läkare, doktor Grind, ackompanjerad av bastuba i vals-takt, en nyckelreplik som pekar ut honom som Karon – dödsrikets färjekarl. Humor saknas alltså inte, och när man börjar tröttna på Isabellas besatthet lättar tonsättaren upp stämningen med en dansant John Blund-kvartett i bästa John Kander-stil.
Lars Östberg har byggt en scenbild i två plan – den nedre, mörka hotellrumsliknande interiören är ett jordiskt helvete, medan andra aktens bländvita sjukhusmiljö tvingar oss åskådare att kisa upp mot ett skrämmande Elysium. En trubbig försiktighet i regin och ett stundtals trevande musikaliskt uttryck försvagas ytterligare när stora textmassor försvinner i ett oartikulerat legato, inte bara hos skönsjungande Ann-Christin Larsson utan även hos medspelarna.
Sömnkliniken lämnar efter sig känslan av något oavslutat, ett högre mål för Isabella att sträva emot när hon väl gjort sig fri från männens övervåld. Nu sveper drömmens suddiga konturer in en klichémättad och lite långrandig kvinnoskildring, och det är synd på ett påhittigt uppslag.