”Medmänniskor” på Berwaldhallen, Stockholm

Ett oratorium av Carl Unander-Scharin (musik och text) och Stefan Einhorn (text) efter Stefan Einhorns bok med samma namn.
Senast begreppet ”medmänniska” fick en bredare filosofisk diskussion i Sverige var väl när Emmanuel Lévinas introducerades på svenska på 1990-talet. En etikfilosof som menade att ”smekningen” är det yttersta tecknet för medmänsklighet, eftersom den berör utan att gripa tag eller hålla fast.
I dag är behovet av att diskutera dessa etiska tankegångar kanske mer akut än någonsin då gemenskapen ifrågasätts och samhället brister i fogarna. Något som det stora intresset för Stefan Einhorns ”Medmänniskor” har visat. En bok som i tolv ”sagor” ur vardagen ställer frågan om vilken betydelse vi kan ha för varandra. Eller mera specifikt: ”Hur en enda människa kan göra hela skillnaden i en annan människas liv”.
Tack vare tonsättaren Carl Unander-Scharin har nu denna bok blivit ett oratorium för blandad kör, solister och barockorkester. Ett verk med en dryg timmes speltid som fick sitt uruppförande i Berwaldhallen i söndags.
Och som grep tag med sin enkla skönhet och kommunikativa direkthet. Carl Unander-Scharin har aldrig väjt för svåra och aktuella ämnen, men frågan är om man har kommit närmare honom som tonsättare än här.
Allt börjar med något som låter som en djup suck i orkestern men som omedelbart svingar sig vidare med en befriande lätthet. Och denna raka berättarlust blir i fortsättningen kännetecknande för oratoriets fyra ”dramatiska scener”, dess mellanspel för en kommenterande barytonstämma och dess medryckande körsatser.
Först möter vi läkaren Michael (Joakim Schuster) som känner igen sin gamla lärare i en svårt sjuk patient i en scen som utmynnar i en starkt självdrivande aria. Därpå Rickard (Conny Thimander) som oavsiktligt orsakat ont när han menade gott – med en bortvänd kör som Guds röst och den tväre sanningsdrömmande bilmekanikern Tobias (Bengt Eklund) som räddar livet på en kund (Annika Hudak) genom att medvetet paja startmotorn på hennes Opel Kadett.
Samt till sist – det en gång älskande paret Rut (Lisa Carlioth) och Anders (Fredrik Mattsson/Johan Pejler) i en sällsam brevväxling över Atlanten om ett dött barn och en nyfödd kärlek. En stramt hållen finalscen men som också äger en mjukhet – som hos en smekning.
Martin Nyström