Evangelistens parti glödde så det brändes

Work
Carl Unander Scharin Tenor
Participants
Engelbrektskyrkan
Engelbrekts motettkör & Gustaf Sjökvists kammarkör. Medlemmar ur Radiosymfonikerna & Drottningholms barockensemble. Dirigent: Bengt Eklund Solister: Carl Unander-Scharin, Karl Magnus Fredriksson, Elin Rombo, Maria Sanner, Jonas Degerfelt, Lars Arvidson
Publication
Svenska Dagbladet
Journalist
Carl-Gunnar Åhlén
Published

Evangelistens parti glödde så att det brändes
Den 3 februari firades Felix Mendelssohns 200-årsdag. Redan den 30 mars följde ännu ett Mendelssohn-jubileum, ty den dagen 180 år tidigare återuppväckte han Bachs Matteuspassion. Fast inte i den form vi känner utan hårt beskuren och iklädd en orkesterdräkt av samtida snitt, som väcker intresse. Förhoppningsvis stillas nyfikenheten under jubileumsårets återstående 295 dagar.
Dock icke i Engelbrekt, som har sin egen, svenskspråkiga tradition att slå vakt om. Att man idag behöver båda händerna för att räkna antalet årliga framföranden av Bachs passioner enbart i Stockholm beror på ärkebiskop Nathan Söderbloms framsynthet och uthålligheten hos kyrkans dåvarande körledare David Åhlén. Den enorma svällare som han fick sina sångare att lyfta fram ur textraden som berättar att den man som korsfästs samma dag sannerligen måste ha varit Guds son – de fyra takterna var för honom kyrkoårets absoluta höjdpunkt.
I likhet med 60-talisternas strävan efter autenticitet har dock det mesta av detta bleknat bort under de gångna 86 åren. För dagens sångare tycks snarast den känslomässiga inlevelsen vara viktigare än förmågan att göra korrekta drillar eller att veta när appoggiaturor bör användas. Det är rättsrötan som skapar dramaturgin i vår tids Matteuspassion, inte närvaron av det gudomliga.
Inför skärtorsdagens traditionella genrep prövade dirigenten Bengt Eklund att flytta sina styrkor från orgelläktaren till koret. Bäst fungerade det för Carl Unander-Scharin, vars rättspatos fick evangelistens parti att glöda så att det brändes.
Mindre lyckat var greppet för Karl Magnus Fredrikssons Kristus, vars profetiska rolltolkning hamnade i akustisk skugga liksom rösterna ur de båda körerna, vilkas mellanstämmor var svåra att urskilja även med partitur i handen.
Men Elin Rombos empatiska sopran, Maria Sanners milda alt, Jonas Degerfeldts stolta tenor och Lars Arvidsons konturskarpa bas hördes bra från sina platser framför orkestern. Där borde också Anders Nyman ha fått stå under sitt violinsolo precis som Nils-Erik Sparf dessförinnan – lysande musiker båda två.