"Resultatet har blivit utomordenligt fascinerande. Ett verk som känns både genuint nyskapande och angeläget, och där musiken visar både på stor klangfantasi och poetisk känslighet hos sin upphovsman."
"Unander-Scharin tar sig fram med pendlingar, ramsor, upprepningar, pendlingar kring recitationstoner, nyckelord som bearbetas, förvandlas och får ny betydelse. --- Det är ett gripande stycke som Unander-Scharin och (Katarina) Frostenson skapat.
"Vårdare och vårdfall framställs med schizoid fantasi av samma sångare, som sedan urpremiären identifierat sig så med sina roller att man tror att de spelar sig själva.
Genom ett starkt sceniskt agerande i operan, genom emotionellt laddad sång tränger sig frågorna om sargade medmänniskor allt djupare in i lyssnaren.
Tokfurstens stora aria ackompanjeras av en ensam fiol - konsertmästaren Dorota Siuda spelar så vackert att hjärtat vill brista. (...) Regissören Nils Spangenberg och scenografen Marika Feinsilber har tillsammans med en uppseendeväckande helgjuten ensemble skapat en föreställning som håller en fastnaglad och ibland får tårarna att stiga i ögonen.
Framför allt ger Unander-Scharin nyans åt temat. Musiken rör sig samtidigt mellan olika verkligheter, och ger på ett suveränt sätt liv åt Tokfurstens döda men vaknande inre. .(...) Och mötet med Gud Moder - Anna Larssons helande mezzo - blir något av det mest gripande jag sett i modern svensk opera.
Sammantaget är Tokfursten även som opera en kraftfull satir. Verkligheten har väl sällan hamnat i så intimt förhållande till dikten som i detta nya svenska musikverk.
Nog för att Unander-Scharin än en gång dokumenterar sin märkliga talang att skriva opera. Här i ett sinnrikt musikaliskt rollspel av skalmodell, ledmotiv, buffamoment (den lyckliga personalens elchockensemble), skönt giftig lyrik (Eldfågelns lockrop från Stenskogens hibernalrike), och absurda funktionärsporträtt (...)"
Att sångaren Unander-Scharin utformar rollerna nyanserat och sångbart förvånar inte - detta är faktiskt ett verk fyllt av sångarprakt!! - men hans handlag med orkestern och dramaturgiska insikt väcker beundran. (...) Men Tokfursten är en remarkabel debut.
Andra aktens dragkamp mellan henne (Gud Moder) och Tokfurstens sviktande livsvilja utvecklas till något av det mest skakande som skildrats i svensk operalitteratur och finaste som komponerats. (...)