Presscuts

(…) Musiken laddar scenerna på ett roligt sätt och alla de kända figurerna är trivsamt mysiga men otydliga. De pratar om mycket som man aldrig ser eller befinner sig så långt bak att det inte går att se. Tigrarna är varken hungriga eller farliga utan dansanta djur som gillar att sjunga. Och vad gör egentligen giraffen i sammanhanget?

Carl Unander-Scharins barnopera Loranga, Masarin och Datanjang, efter Barbro Lindgrens böcker, har blivit en lyckad blandning av absurd sjuttiotalsteater, musikal och finopera, där gränserna suddats ut och anpassats till barnpubliken.

Musiken är roligast i Kungiga Operans familjeopera Loranga, Masarin och Dartanjang.

Det är en föreställning full med spratt och tokerier, helt i enlighet med de två närmast anarkistiska böckerna. Det tycks som om de två karlarna verkligen har funnit varandra. Det som den ene skrivit in i musiken har den andre förstärkt och busat till, och det betyder att avståndet mellan scen, orkesterdike och salong många, många gånger upphävs.

Det har säkert varit lika lekfullt på Kungliga operan tidigare. Men jag tror sällan att det skådats så många glada och trevliga poliser. Och aldrig så välklädda.

(…) The performance works best when the Royal Swedish Opera takes a break from itself and plays at presenting an interactive happening with the audience. Then Ketil Hugaas’ splendid Dartanjang emerges as the audience favourite, with his genuine lack of a fixed identity.

(…) The imagination is thus unlimited. Childish and adult alternate. A giraffe eats songs, and a barn is full of tigers. There are no moral lectures here, so “he who takes, he has.” But the thieves are still goodhearted. In my view the best bits were the music, songs and acting.

(…) To be on the safe side I had brought with me an expert commentator, Henrik, age 8. However, his comments were extremely brief. Everything was good. Nothing was boring.

In the second act Gustav becomes deeply enamoured of the parrot and they experience a happy ending. It strikes me that opera people, who are used to writing and performing for adults, believe that children need to constantly receive new impressions.

Carl Unander-Scharin’s children’s opera “Loranga, Masarin och Dartanjang”, based on Barbro Lindgren’s books, is a successful combination of absurd 1970s theatre, a musical, and a traditional opera, in which the boundaries have been erased and adapted to an audience of children.